Nu är vi, 11 elever och 4 lärare, tillbaka i kalla Sverige efter en utomstående resa till Kibaha, Tanzania. Vi är väldigt lyckliga som fått gjort denna resa och längtar redan tillbaka till de gästvänliga människorna i den lilla byn, i alla fall vi, Madde och Tea, som skriver detta. Vi tror dock att resterande resesällskap instämmer. Nu skulle vi vilja dela med oss av till själva resan.
Lördagen den tjugotredje september var det äntligen dags. Vi samlades på resecentrum klockan 12 med våra drygt 30 stycken 23 kg-väskor. Svenskarna på stationen tittade lite underligt på oss där vi stod och ockuperade hela busskuren med väskor och undrade nog vart vi skulle med all denna packning. De skulle bara veta vilket äventyr som väntade oss. Vi skulle till Tanzania. Framför oss hade vi en lång resväg innan vi skulle vara framme. Efter ungefär 28 timmar med start i Örebro, innehållande tre långa flygturer, fem relativt sunkiga mål mat, lite turbulens, både bokstavligt och bildligt talat och tre resväskor lättare, som inte anlänt, hade vi nått målet. Vi var framme! På flygplatsen i största staden Dar Es Salaam, på söndagen vid klockan 16, möttes vi av en riktigt härlig och välkomnande man, vid namn Georges. Han var den person som, under de nästkommande 10 dagarna, skulle ordna med i princip allt för oss varje dag och var väldigt mån om att se till så vi hade det bra.



Värmen vi möttes av när vi gick ut från flygplatsen var påtaglig, samtidigt väldigt behaglig. I denna hetta åkte vi i en minibuss till hostelet vi skulle bo på under vår vistelse. Den bussresan var jäkligt spännande. Att åka på väldigt dåliga, gropiga och guppiga vägar och se hur vissa bär stora säckar på huvudet, andra som säljer grönsaker och frukt vid vägkanten bredvid korna och getterna som tuggar på det lilla gröna som finns, var något utöver det vanliga som vi upplever här i Sverige. Det var annorlunda på ett glädjande sätt.

Framme på hostelet var reaktionerna över rummen överraskande positiva även om vi har mött en del kackerlackor, ödlor och vägglöss. Vi kunde inte förlita oss på att kunna spola i toaletten, ta en dusch, i de små badrummen, efter en svettig dag eller att fläkten skulle fungera hela natten då det inte alltid kom vatten ur kranen eller elen fungerade som man ville. Trots detta var det inte särskilt mycket klagande som man kanske trott, istället skämtade vi om det och det hela blev till en rolig grej när vi lånade varandras badrum för att lösa ”problemet”.
Efter någon timmes vilande på rummen åkte vi, med chaufförerna i de tre vita bilarna som skjutsade oss överallt, till rektor Robert Shilingi. Till hans hem, från övre medelklassen, var vi hembjudna på middag. Utomhus i trädgården fick vi äta en lyxig buffé med många tanzaniska rätter, bland annat stekt ris med grönsaker som var en återkommande favorit under alla kommande måltider. När vi frågade frun, som lagat all den mat som fyllde hela bordet, om hon hade stått i köket hela dagen, svarade hon: “Nej, bara sedan klockan 12 på dagen”, och när vi kom dit var klockan ungefär nio på kvällen. Det var en bra start på resan. Efter denna dag kunde vi sova gott i de lagom sköna sängarna.

Måndagen den tjugofemte september startade dagen med en tidig frukost på vandrarhemmet. Utan några höga förväntningar på vad vi skulle få för mat så tror jag att vi alla blev glatt överraskade när vi möttes av en liten frukostbuffé och trevlig kökspersonal som tog emot oss med öppna armar. Efter måltiden gjorde vi oss iordning innan vi begav oss till Kibaha Secondary School. Detta är en pojkskola som låg väldigt nära vandrarhemmet avståndsmässigt, men trots detta stod vår vän Georges och två chaufförer och väntade på oss och tog oss direkt till skolan. Det började med att vi fick sätta oss inne på rektorns kontor där han presenterade skolan samt att vi för första gången fick fylla i skolans gästbok med våra namn, e-post med mera, vilket var något som vi skulle få göra många gånger igen under resan. Efter ett trevligt välkomnande av oss svenskar och en formell introduktion av lärarna i Bertil Melin Hall fick vi en rundtur på skolan. Vi fick bland annat se biblioteket, lektionssalar men även många elever som var nyfikna och ville prata med oss. Runt klockan tio var det dags för ”coffee-break” vilket innebar att vi fick sitta i lärarrummet och dricka kaffe, någon slags varm choklad och nötter som de bjöd på. Sedan fick vi gå ut på skolgården där vi möttes av i princip alla elever på skolan, vilket var väldigt många, som återigen hälsade oss välkomna. Vi alla blev positivt överraskade när eleverna radade upp sig på väldigt raka led och gjorde någon slags marsch, likt en militärövning. Sedan började pojkarna sjunga enstämmigt (se videon).




Efter lunchen fortsatte dagen med ett till skolbesök, på en annan av skolorna i området. Detta blev endast en kort visit men jag tror att många instämmer om att detta var ett av de roligaste besöken då barnen blev otroligt glada över att se oss. Alla ville vara med på bilder, kramas och till och med följa oss till våra bilar när det slutligen var dags för oss att åka. Här skulle vi gärna kommit tillbaka då vi möttes av så mycket värme och kärlek. Även fast det var lite tråkigt att vi var tvungna att åka så skulle nästa aktivitet också bli väldig rolig. Vi skulle nämligen dela upp oss i grupper och åka hem på familjebesök hos elever från de olika skolorna som vi samarbetade med under resan. Här bjöds vi på fika och mycket trevliga människor. Vi hade även med oss mindre presentationer om oss själva som vi visade för familjerna som tyckte det var väldigt roligt och intressant att få veta mer om oss och vart vi kom ifrån. Kvällen avslutades sedan tillbaka på vandrarhemmet där alla somnade gott på kvällen efter den underbara dagen med massor av nya intryck och härliga människor.




Hoppas ni tyckte om att höra hur vi upplevde de första dagarna i Kibaha. Fortsätt följ vår resa här genom bloggen där resten av gruppen kommer beskriva våra dagar de följande veckorna, för att du förhoppningsvis ska få en känsla för hur ett liv där nere kan vara och lära dig något från våra berättelser.
Ha det gott, Tea Detlofsson och Madeleine Sonnerstedt.